Söndagsjakt på Slottet!

Det var kallt och blåsigt och snö på marken och is på vattnet, men jag och Keela packade in oss i bilen med våran matte. Och massor av filtar och täcken och overaller och sånt förstås. Först fick jag sitta i bilen med Mio. Aptrist. Väldigt Aptrist. Men SEN fick jag komma med ut! Vi fick först gå genom ett område med salix där dom hade jagat på förmiddagen, och Jumjum hade sett grisar - så nära att hans matte vände och sprang! Keela såg dock inga grisar, för hon hade span på en hare sa hon.

Ja i alla fall fick vi gå igenom all salixen. Jag fick gå i koppel. Fattar inte varför faktiskt?! Alla klappade och tjoade och hade sig. Sen gick vi över ank-apporteringsängen, runt dammen och ut på ett risigt hygge, där jag och matte fick stå längst bak för specialuppdrag - ta långflygande skammade fasaner. Suuuperbra uppgift tycker jag! Fast sen kom där två skyttar också, och dom sköt BRA. Gissa om jag hämtade fasaner... ojojoj... Jag fick kalla på Mio som fick komma och hjälpa till också. Sen hände nåt hemskt. Det gjorde JÄTTEONT i benet, så jag SKREK. Och matte blev dödsnervös när jag kom linkande, och släpade ena bakbenet som jag inte kunde stå på. För det gjorde JÄTTEONT. Och fasanerna fortsatte trilla runt oss.... Matte hon klappade och kände och klämde och jag var väääldigt ynklig. Fast sen kunde jag gå igen. Fick hämta några fasaner till, och sen när det blev avblåst så kom det fler hundar och hjälpte oss söka igenom hela ängen och lite till. Mio är ju min son, och visade rätta takter genom att gå lååångt bort och söööka väldigt noga och han hittade flera fasaner - DUKTIG MIO!! Nu när jag inte själv kunde (inte fick rättare sagt...) söka där lååångt borta.

Jaha, sen var det slutapporterat och den där Keela fick gå ut på sista drevet, i parken. Värdelöst. Då gjorde det ju inte ont i benet längre ju!! Och trots att det var snålblåst och kallt ute så blev det en kalasfin fasanjakt sa människorna!! När vi kom hem fick jag mat och en rimadyl och sen gick jag och la mig. Sov hela kvällen och hela natten.

I morse var jag litta stel i benet och matte blev jättenervös igen. Så jag fick åka till Tant Kerstin på kvällen. Hon kände och klämde och sa att knät kändes helt och fint men att muskeln i låret hade fått en ordentlig smäll (jaa, det gjorde JÄTTEONT när hon klämde på mej!!) och att jag skulle få äta piller varje morgon och kväll i tre veckor och bara gå KORTA promenader. Värdelöst trist alltså....

Matte säger att snart är det vår. Så jag slänger in en bild från sandtaget i Tvedöra i april-09. Nu är det fruset överallt så man kan inte bada, men SNART!!