Helgens äventyr - eller Minus i brunnen

Förra helgen var precis som vanligt alldeles full av ankor :-) Matte som har kört fyradagarsvecka på jobbet senaste månaden hade precis som vanligt semester i fredags, och då var vi på Slottet i Skogen och apporterade.

I lördags hade valparna lite valpträning hemma hos Dobby & Jessica som bor i ett litet hus ute på Revingefältet, och de var duktiga. Sa dom i alla fall... Jaja... sen blev det fika i Dobbys hus.

Och i söndags var det apportering igen. Kul var det!! JAG var nämligen med alldeles själv, för Pussel var i Lund på agilitytävling, och matte tyckte det var besvärligt att hämta och lämna henne hos Emma hela tiden, så hon fick stanna kvar. Vi hämtade några fåglar på vissa ställen och inga alls på andra ställen, och jag fick ingen lunch för människorna tyckte inte vi hade jobbat nåt särskilt på förmiddagen. Fräckt va?!

På sista stället fick jag ett Specialuppdrag. Det är inte alla som får Specialuppdrag minsann! Jag fick gå med Chefen Mats och en skytt och Krister in i skogen på andra sidan vägen, där änderna bor! Min skytt fick skjuta på dom som flög åt fel håll, och det var kul! Han sköt och jag hämtade, fort gick det och jag jobbade som en iller hela tiden och matte tappade räkningen.

När det var avblåst fortsatte jag att jobba. Jag letade efter en and i buskaget vid dammkanten nära matte, och hittade den. Förstås. Till slut. Men då var matte av med mig. Hon väntade och väntade, och undrade vart jag tagit vägen. Hon blev lite fundersam, för hon tyckte hon hörde mig, ni vet sådär man kan låta när man är lite trött och andas med en fågel i munnen i vattnet. Men ingen Minus i närheten. Eller jo det var jag ju, men hon såg mig ju inte!!! Till slut såg hon mig. Under sina fötter!! Det finns en brunn, eller rättare sagt ett cementrör som vattnet från dammen rinner ner i, och sen leds ner i bäcken. DÄR NERE stod jag. På bakbenen med framtassarna mot rörets kant. Med vatten upp till bröstkorgen. Och med en and i munnen... Gissa om matte höll på att få hjärtslag!!

Matte ropade på Krister som kom till undsättning. Först lockade dom på mig i bäcken, men den vägen gick ju inte att gå. Sen lyfte dom på trälocket som låg ovanpå, och där stod jag ju. Med ankan i munnen. Ville inte släppa den ju. Den Snälle Krister lyckades efter lite gymnastiska övningar komma en bit ner och fick tag i mitt nackskinn och hivade upp mig. Lite läskigt var det men jag kom upp i alla fall. Och sen fortsatte jag springa och leta ankor. Men sen fick jag inte springa mer för matte tyckte det skulle vara slut på äventyrlighterna. Så då gick vi tillbaka til dom andra.

Efter avslutningen nöp jag till en vorsteh-unghund som var lite odräglig. Den skrek och matte tyckte det var pinsamt.

På kvällen var jag tvungen att bada för jag luktade äckligt ankvatten sa matte. Jag var jättetrött och kall och frusen och låg i soffan under en filt hela kvällen. Men dagen efter var jag pigg igen :-) Och redo för nya Äventyr....